- Hur ställer sig Djurens Rätt till jakt, frågar en man i full jaktmundering.
Älgjakten startar på måndag. Idag är det söndag.
- Ja du, svarar jag, gemensamt för våra huvudfrågor är att de handlar om industrialiserad djurhållning där ett ofantligt antal djur föds upp med enda syftet att bli mat, kläder eller försöksobjekt. Men vi är en djurrättsorganisation och vi står alltid på djurets sida därför kan vi aldrig säga att det skulle vara okej att döda ett djur. Det finns ju inget djur som vill bli dödat, de vill leva.
- Just det, säger jägaren, nej, jag skulle bara kolla. Jag är medlem hos er nämligen men jag är samtidigt jägare. Jag är medlem därför att jag är emot att man föder upp djur.

Innan jag började jobba på Djurens Rätt som regionansvarig för Norrland och Dalarna fanns det de som sa att nej du, det där kommer aldrig att gå. De ojade sig, det där det blir tufft. Inte går det att prata om djurrätt däruppe. Men nog går det alldeles utmärkt att prata om djurrätt med såväl jägare som renägare i norra Norrland. Inte alltid, men tillräckligt ofta, sätts fördomarna på skam. Många har en relation till djuren och många är med oss i de frågor som rör djur i livsmedelsindustrin, inom pälsuppfödning och inom djurförsök. Därmed absolut inte sagt att Jokkmokks höstmarknad är ett paradis för en djurrättsaktiv för det är det inte- här säljs nästan bara renhorn och älgkorv, souvas och jaktknivar. Men det går, det går.

En annan morgon står en man och iaktar vår tidningsställ. Jaktbyxorna och jaktkepsen är på. Han har fastnat för rubriken "Förbjuden rävjakt fortsätter", läser och säger att det är fördjävligt. Tidningen rullas ihop. En stund senare går han förbi med tidningen nedstucken i byxfickan. "Bli Djurfadder!" står det med stora blå bokstäver på den del som sticker upp.

En tredje morgon tackar en man nej till våra pälsflygblad med orden "Nej tack hörredu, jag är jägare!" Men då är du säkert emot uppfödning av minkar för päls, säger jag, och det är han ju. Jag eldar på lite och när vi pratat några minuter säger han indignerat att "kycklinguppfödning, det är riktigt vidrigt! Kyckling det skulle jag då aldrig köpa. Och du, jag tar ett sådant där papper som du har". Visst.

När jag på söndagskvällen kör hemåt längs vittrade vägar där det är långt mellan gårdarna är alla rockmärken med texten "Skjut inte min kompis" slutsålda. Jag har sålt dem, inte till jägarna, men väl till deras döttrar, arbetskompisar och barnbarn.

Camilla Björkbom

Kampanjcoach