Den 18 juni spelade Morrissey - sångare i legendariska popbandet The Smiths på 80-talet, och sedemera även bejublad soloartist - på Åhaga i Borås. Ja, ni läste rätt. Borås. Morrisseys vägar äro outgrundliga, men vi gillar honom inte mindre för det (kanske till och med mer).

Med Smithslåten Meat is Murder i ryggsäcken och ett stående förbud mot köttförsäljning på samtliga spelningar, är det få som inte känner till Steven Patrick Morrisseys djurrättsengagemang. Självklart finns Djurens Rätt på plats, för att hjälpa Mozzer på traven med just den här biten (nån som minns "all good people are vegetarians - please please join the gang!" i Stockholm för en sisådär sju år sedan..?).

Djurens Rätt hade alltså fått den stora äran att ställa upp ett infobord i konsertlokalen. Fyra peppade djurrättare var där - här kommer betraktelser från två av dem.



Zanna samlar namn mot långa djurtransporter i Europa före Morrisseyspelningen i Borås.

Klockan är 17, men en liten skara inbitna Morrissey-fans befinner sig redan under entrétaket till Åhaga sittandes i brasse-stolar och förhoppningar om en bra konsert. Jag sitter på en bänk lite längre ifrån och väntar på resten av gänget, d.v.s. Benny, Anna och Lovisa. Efter en liten stund dyker de upp och vi börjar med avundsjuka blickar från fansen att packa upp sakerna och bära in.

Efter en liten stund av kånkande och knäckta ryggar (nåja, kanske inte riktigt så illa) står där ett snyggt och prydligt infobord med massvis av protestlistor redo att fyllas i samt flygblad och annan information redo att delas ut. Både peppade och nervösa börjar vi utdelningen av småkort med pepp för vårt vegetariska startpaket vid insläppet klockan 18.30. Tiden går verkligen jättefort. Och efter högar av utdelade kort, diskussioner kring djurrätt, samt med ett par nya medlemmar i publiken, börjar förbandet, Doll & the Kicks, att spela. Men fortfarande strömmar folk in och ut vilket är till en fördel för oss och många tar faktiskt sig tid att prata och skriva på listor även fast musiken dånar så att man får skrika sönder varandras trumhinnor.

Men sen kl 21.00, the big moment, entrar Steven Patrick Morrissey scenen. Och eftersom ingen längre går in eller ut, så går jag och Lovisa in i publikhavet och lyssnar på denne legendariske man. Efter några låtar (och en del bestämd ”armbågning” för att komma fram) har vi toppenplats på andra raden, där trängslen är som bäst. Konserten var fantastisk och oförglömlig. Tänk, att den store Morrissey kom till det lilla regniga Borås. Ja, ibland blir man verkligen överraskad. När spelningen är slut skyndar vi oss tillbaka för att hämta infopåsar att dela ut till så många som möjligt. Eftersom alla rusar ut samtidigt, blev det många påsar som skulle ges ut. Många verkade först komma på efteråt att de inte orkade bära på en liten påse och slängde den då på marken. Men då var vi djurrättare där och tog upp dem, borstade av dem och gav dem till nästa förbipasserande.

Efter att lokalen var uttömd och infobordet och andra tunga ting var tillbaka i bilen, så var det dags för farväl. Efter en superb kväll, med både nytta och nöje, var jag i högsta grad genomtrött. Men det var verkligen oförglömligt, trevligt och lärorikt.

Text: Zanna Wallebäck



Lovisa delar ut kort med pepp för vegetariska startpaket. De gick åt fort som sjutton!

Jag går med fjärilar i magen nästan hela dagen. För inte bara är det för första gången jag ska djurrätta ikväll, det sker även på Åhaga som Morrissey gett oss den äran att besöka.

Vid Åhagas entré sitter köande überfans i campingstolar sedan ett bra tag tillbaka tror jag. Alla killar har brylékammade elvisfrisyrer. Vi i djurrättsgänget blir däremot direkt insläppta för att packa upp. Den proceduren går smärtfritt till, men det är med viss nervositet jag ser den gå till eftersom jag precis fått veta att infobordet kostat en mindre förmögenhet.

De första insläppta har inte mycket tid för att ägna oss ett besök för de styr ”i lugn takt”, som vakten ber om, mot scenen för att få första plats vid staketet. Några hinner dock med att ta emot ett litet ”visitkort”. Dessa ”visitkort”, som är mindre informationsblad med Djurens Rätt kontaktinformation och pepp för vegetariska startpaket på baksidan, går åt i väldans fart. Inte många tackar nej när de sträcks fram emot dem, tvärt om, många tar emot dem med ett tack och leende.

Många är också villiga till att skriva på protestlistorna. Trots kommunikationsproblemet som uppstår när förbandet börjar spela och öronpropparna sätts i.

När Morrissey börjar spela är det dock ingen som är intresserade av oss, så vi går precis som alla andra mot scenen. Strax kastar jag och Zanna oss in i publikhavet. Framåt de sista låtarna har vi två personer framför oss innan staketet. Under dennes solo, får jag såå ögonkontakt med den heta basisten.

Vid konsertens slut skyndar Zanna och jag oss, upprymda, tillbaka till infobordet för att haffa ett gäng färdiga infopåsar. Dem ställer vi oss med i dörröppningarna för att dela ut till folket som strax strömmar ut efter konsertens slut. När de tagit slut går vi över till vegolandsbroschyrererna. Snart är Åhaga tömt. Vid ihoppackningen (jag har inte glömt förmögenheten infobordet kostat) sammanfattar Benny kvällen med att konstatera att vi delat ut material till hälften av alla besökare. Konstaterat blir även att vi fått två nya Djurfaddrar, för att inte tala om många fyllda protestlistor.

Traskandes (med First of the gang to die i huvudet) till busstorget kan jag titta tillbaka på kvällen och se den som väldigt lyckad. Det var inte så farligt att djurrätta. Och upprymdheten efter Morrissey (och hrm, basisten) lägger sig inte riktigt förrän jag gör så, hemma i min mjuka säng.

Text: Lovisa Johansson



Benny pratar om fiskar (tror jag) tidigt under kvällen.

Vi vill tacka Åhaga, och alla vi träffade där under kvällen, för det otroligt fina bemötande vi fick. En stor virtuell ask med veganchocklad till Lars och de andra som hjälpte oss före, under och efter spelningen!

Vi vill också tacka PETA för att de hjälpte oss att komma i kontakt med Morrisseys gäng, och ordnade så att vi kunde vara med under spelningen. Och naturligtvis - ett stort tack till Morrissey himself! Och till killen i merchen, som nu (efter att ha fått texten översatt till engelska) går omkring med en ljusgrön pin med texten djur är inte mat på.

Dessutom är vi jätteglada att såväl Dagens Nyheters som Svenska Dagbladets recensenter uppmärksammade oss i sina artiklar.

Tillhör du dem som undrar vem sjutton Morrissey är? Grattis, du har en fantastisk upptäckt framför dig. Iväg till skivaffären - bums!


Här är han. Mannen, myten, legenden, ja enligt somliga till och med Gud. I Borås.

Text: Anna Hallin, Zanna Wallebäck, Lovisa Johansson, foto: Anna Hallin