Längs vägen mellan Vilhelmina och Åsele möter jag vajor med kalvar som makligt lunkar över vägen. Det är natt och jag kör turnébilen hem mot Umeå. Renarna gör sig ingen brådska. Det gör inte heller den tjädertupp som sedan värdigt promenerar över körbanan bara några meter framför bilen. Midnattssolen hänger över trädtopparna och det är bara tjädern och jag på vägen. Vi spanar lite på varandra innan han försvinner in i skogen igen. Älgkon med två små kalvarna stör jag och bilen kvällsfriden för. De tar till en snabb reträtt på taniga ben och är borta. 

I en turnébil i Norrland hinner jag tänka många tankar längs de raka och dåligt underhållna vägarna. Vilda djur vill bara leva sina liv i fred. Om människan är gjord för att äta kött och om jakt vore naturligt, varför känner jag då inte en obändig lust att kasta mig ur bilen och döda älgkalvarna och tjädern?  

Jakt är ett anfallskrig, skriver Ingegerd Erlandsson (före detta chefredaktör för tidningen Djurens Rätt och författare till boken "Tankar om djur och människor"). Det är ett krig som bedrivs av landets vapenföra män, ett stigande antal beväpnade kvinnor, skogsbolagen och representanter för Svenska kyrkan, skriver hon.

Försvaret är obeväpnat och kan inte försvara sig. Men det kan vi! Och bättre ännu, vi kan försvara även dem.



Text och foto: Camilla Björkbom