- Vad gör Djurens Rätt på Sundsvalls gatufest, undrar den trevlige reportern från SR P4 i Västernorrland. Han sänder direkt från gatufestens första timmar och har letat upp, som han säger, ovanliga inslag i gatubilden.

Jag intervjuas som representant för Djurens Rätt tillsammans med Karro från RFSL i tältet bredvid. Jag svarar att gatufesten är ett bra tillfälle för oss på Djurens Rätt att prata om djurens situation och komma i kontakt med människor vi annars kanske inte skulle träffa. Karro håller med och säger att det behövs lite allvarligare inslag i den allmänna festyran. Att många människor söker allvar mitt i allt.

Det tar två dagar innan jag kommer på varför jag inte är nöjd med mitt svar på radioreporterns fråga. Och varför jag fortsatte att tänka på Karros svar om allvaret.

På festival, med musiken över allt, med de tunga lyften som går undan i takt med rytmen, med de glada människorna, med öronpropparna ipluggade och med fötter som till och från stampar takten och tar något litet danssteg helt av sig själva. Med allt detta glömmer jag varför jag är här. Allt är så glatt på festivaler. Det är ett sådant jippo. I bakgrunden blinkar tivolits Flygande matta och jag låter mig bedras av den glatta ytan på gatufesten.

Då dyker det upp något som får mig att minnas varför Djurens Rätt egentligen är på Sundsvalls gatufest. Peter berättar om sin resa till Kalifornien. När bilen uppe på motorvägen passerade längorna med tusentals och åter tusentals kor som stod fasttjudrade i öppna bås mådde han illa. Folk förstår inte vilket antal det rör sig om. De förstår det inte. Det är ohyggligt, det är vidrigt, säger han.

Jag känner igen det han pratar om och jag får lust att gråta. Minns att jag kände detsamma som Peter beskriver när jag åkte motorvägen norrut från Lima. Bussen passerade baracker för hönor eller kycklingar. Det var inte en eller två enorma rektangulära skjul. Det var tio, femton, tjugo stycken. Uppradade efter varandra i det som annars var öken tog det en stund innan jag vågade tänka tanken på vad det var. Och att föreställa sig insidan av barackerna, nej, det kunde jag inte. Från bussen såg jag Stilla havets vågor slå in mot stranden och jag minns tydligt - illamåendet rev runt någonstans långt inne i mig.

Tre tuffa killar kommer fram till tältet och undrar varför man ska bry sig om djuren när de ändå ska bli mat. Killarna är på skämthumör och kanske tycker de att Djuren Rätt är en skojig ploj på vägen till öltältet.

Det är så mycket känsla i Peters svar att killarna blir tysta när han säger att hanteringen av djuren är vedervärdig. Om man äter kött borde man verkligen bry sig om djuren. Själv har han valt att inte äta kött därför att han sett bilderna av kycklingar som växer så snabbt att benen inte bär dem, att han sett bilderna av hur de trängs ihop, han har sett bilderna av tjurens rädsla innan den bedövas, han har sett bilderna på uppspärrade ögonvitor och munnar som tuggar fradga. Han har sett bilderna på hur fåren transporteras och hur grisarna drivs framåt mot döden. De är vidrigt hur de föds upp och hur de behandlas. Det minsta vi kan göra är att bry oss, om vi nu verkligen ska äta kött överhuvudtaget.

Killarna blir tysta. Sedan håller de med. Och jag, jag står där och kommer på vad det var som fattades i svaret till radioreportern. Jag är här för illamåendet jag kände när jag en gång för många år sedan passerade baracker i den peruanska öknen. Jag är här för alla dem.

// Camilla Björkbom, kampanjcoach